Rösten låter fel, dialekten likaså och jag hakar upp mig, fnissar när publiken skrattar.
De har roligt, men jag som berättar om ett spånnande 50-tal för en begynnande tonårsgeneration, vill så här efteråt, helst varken se eller höra…
Jantelagarna svider…
Programmet bandades för radio och filmades för ett speciellt ändamål. Men jag som pladdrade, fnissade, hakade upp mig och gjorde som kungen – vände blad – har svårt att acceptera min egen roll i sammanhanget.
OK, jag svarade ja till inbjudan, satte mig ner med ett manus, följde det till vissa punkter.
Bestämde mig för att inte stelt och tråkigt titta ner i några vita ark.
Och nu är allt avverkat…
Programkvällen med en publik på mer än hundra personer satt till synes snällt och lydigt på sina stolar. Medan jag berättade…gestikulerade och till råga på allt drog till med första tonerna i Bill Haleys Rock around the clock. Jodå, så var det och publiken log och mindes.
För det var nu en gång så att de flesta (vad jag kunde se, befann sig i närheten av min egen ålder) D v s grånande, mörktonade över medelålders trevliga plussare.
Jag skulle givetvis vara glad – och nöjd.
Men det är bedrövligt svårt att acceptera – kort sagt – se sin egen nuna och höra sin egen röst…Jantelagar och fåfänga trängs på samma breddgrad. Jag har gjort det tidigare och haft samma känsla…
Lik förbaskat har jag lovar bort mig till ännu fler.
NÅR VAR OCH HUR ÄR ÄNNU OBESTÄMT.
Jag måste se över manuset, fixa till frisyren, slipa dialekten, ordna till fåfängan och…